En promenad längs med minnesstigen.

Det började i fredags då jag besökte min gamla gymnasieskola i egenskap av Handelsambassadör. Jäklar, vilken mäktig känsla att vandra där igen. Att så många år har gått är ofattbart. Nästan allting var sig likt. Jag träffade den legendariska italienskaläraren Mario som jag på min tid käbblade ganska ofta med, men det var bara för att vi båda var starka viljor. Kan vi konstatera i efterhand. Jag var fortfarande hans bästa elev. Min filosofilärare Ulrika var ett glädjemoment i sig. Underbara Ulrika. Hon kunde inte sluta skrika när hon såg mig och vi kramades hundra gånger om. Hon behövde inte göra så mycket, jag hade tänket, sa hon. Och min latinlärare letade sig ner till caféet där jag stod, för att "han var tvungen att säga hej". (Det stod att jag skulle komma i veckobladet). En lärares iakttagelser om hur man var kan vara riktigt jäkla roliga. "Vi har gänget på ena sidan och H på den andra", sa han om min fokusering. Och hey, det resulterade i ett latinstipendium. Jag och mina vänner var den första latingruppen som han hade när han som glad skåning började undervisa på min gymnasieskola.

Alla dessa människors kommentarer, mina lärare, har gett mina minnen ett stort glädjestänk och om léendet var brett innan så är det ännu bredare nu. Och därförutom så lyckades jag dessutom få iväg en hel del Handelskataloger och förhoppningsvis lyckades jag väcka en tanke hos några elever. Och ungdomarna och deras skygghet, det förtjänar ett helt inlägg för sig. Men det var en underbar promenad.